Dikter av Kurt Högnäs:

 

ALTARET

Ur diktsamlingen Början till liv 1955.

 

När en vind blåser upp

i gryningen

kryper vi fram

med blod som levrat sig 

över hemlig sveda

formar ett altare

men finner det tomt.

 

Men vi bar på det

länge

som på ett liv.

 

Snart

skall mina ord

glömma vem jag är

när den krönte stiger fram

med mina taggar i din panna.

 

Lycklig att tillhöra

skall jag mista

all lust att äga.


 

SYN

Ur diktsamlingen Början till liv 1955.

 

Med rymder av morgondag

i varandras ögon

ser vi mellanrummen smulas sönder

av liv.

 

I skydd av ljuset bär vi det över bergen

in mot staden

mellan brunnar av träd.

 

Sida vid sida

tänder vi en ljusboj

att bära mellan oss

med skarvita händer.

 

Utan fruktan 

går vi in

i en dovblå svallgång.


 

 

MIN RÖST

Ur diktsamlingen Början till liv 1955.

 

Tycker jag om min egen röst,

beror det på dövhet

Tycker jag om, att andra hör den,

beror det på enfald.

Tror  jag, att någon

vill höra den, beror det på oerfarenhet.

men tror jag, att ingen hör,

gör jag rätt i att tiga,

ty jag vill höra,

vad andra hör.


 

SLÄTTENS VÄG

Ur diktsamlingen Början till liv 1955.

 

Slättens väg bär längre

än någonsin 

våra fötter.

Stormburna lockrop

över strandängarna

spelar på ledningarna

vid vägen

Marken blir stenmängd

redskapen tunga

i våra febertrötta händer

 

Slättens väg

är svart av vandringsmän

som står i fönstren 

och önskar sig bort.


 

REDAN UPPHÖR DAGEN

Ur diktsamlingen Vindvart 1959.

 

Redan upphör dagen

att andas

redan skälver

dess bleka hud

Snart skall min krona

falla.

 

Men jag äger

i djupet helt nära 

en frände

bottenlös

och fast.


 

LÄNGTAN VID HAVET

Ur diktsamlingen Vindvart 1959.

 

Med havets sken

som eld kring våra lemmar

står vi på en landtunga.

Oavvänt

ser vi mot buktande segel

Känner i svindlande väntan

hur passaden fjärmar oss

från klungorna av hus


 

DET FINNS EN ENDA VÄG

Ur diktsamlingen Vindvart 1959.

 

Det finns en enda väg

för dig som går över slätten.

Den för från avstånd till avstånd.

Hård vind skall tvinga dig på knä

om du vågar gå den

satsa ditt liv

på det du inte kan se.

 

Ljuva träd skall fresta dig

att söka lä för vinden.

Stanna inte

det är bara vilsna drömmar

fostrade i svaghet.

Obevekligt piskas deras kronor sönder

när slätten andas.

 

Mitt ute på slätten

har du inte fäste.

Du måste vidare.

Trotsar du inte stormen

skall den dränka dina rop.


 

ÖDEGÅRD

Ur diktsamlingen Vindvart 1959.

 

Kall och grå

en ensam gård mot norr

ett uttjänt vrak

med brunnsvängel till mast

och rostig vimpel

skriande mot rivna molnflak

över bodens buttra gavel.

 

En murken farstubro

begraven i ett nässelsnår

över takets svankås

och grinden störtad 

på en övervuxen väg

i hopplös väntan.